Det känns som jag leker.

Jo, leker gör jag...men jag spelar inte spel. Det känns som skillnad...

För mig.

Jag gör som barnet; Genom leken lär jag mig livet. Som det är menat...

Får jag måla upp en bild hur jag vill leka?

Eller...det är ju DET beteende jag vill bort ifrån. Bort...

Vi får se vad som händer...

Det får betyda det som sägs helt enkelt.

Man vet aldrig vad som händer...

Man måste det man önskar man måste våga fråga.

En fråga är en fråga behöver inte besvaras det måste man vara beredd på att det svider....

Berdedd på att det svider.

Att det skapar den där llamående ångestklumpen...

Hej, här står jag och är förvirrad i min relativt stora upplevelse som är ringa...

Ett antagande. Ett troligt antagande...

*censur*

Jag har släppt tankebilden av dig nu och kvar är det riktiga.

Jag är fri.

På riktigt...

Och det jag uppskattar mest det finns liksom kvar.

Den gamla parasiten har lämnat mig och jag är mottaglig för en ny.

Tyvärr...

Men jag är som vaccinerad. Den får inte fotfäste med full kraft längre...

Och det känns så inihelvete jävla BRA!

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna uppbringa någon som helst förmåga att ha nån form av framtidstro.

Jag saknar helt enkelt förmågan etersom jag varit försatt i vänteläge under större delen; om inte hela mitt liv.

Tänkom och hur och varför är en allt för stor sanning för mig och händelser genom årens lopp får mig ju inte direkt vare sig känslomässigt eller faktamässigt motivation till att framtidstro är någonting som för mig är möjligt.

Det är inget som helst depressivt i konstaterandet, det har ingenting med avsaknad av livslust att göra. Bara en benfast och stenhård övertygelse om att eftersom jag inte vet hur många åren kommer att bli så ser jag inte nyttan med att planera för att de blir många.

Men jag fångar ju inte direkt dagen heller...

Det är DET som är kruxet när man är försatt i vänteläge.

Eftersom jag på individnivå inte ser nyttan med långsiktigt planerande behöver jag saker att brinna för...för att få nån sorts styrfart framåt...

Jo. Eller...ja. Eller jo...

************

Det kommer från tidiga år. Definitivt från 10 års dagen som jag så intensivt trodde var den sista; 11 skulle jag aldrig få uppleva för vi skulle alla dö i atomkrig. Men övertygelse var äkta och mycket stark... 

Nånstans har det där "hotet" legat kvar hela tiden fast förtäckt i andra former. 

Jisstanes...

Nu måste jag nog byta bloggadress igen... Fått obehagliga medelanden.. Vissa människor blir man visst aldrig av med hur jävla mycket man än skakar...

Måndag 990215

Idag är det premiär. NU ska jag sätta igång med att skriva dagbok, förmedla mina ord till resten av världen. Ja, jag hoppas ju att nån kommer att läsa det jag skriver i alla fall. För jag skriver för att jag vill ha RESPONS. Vad ska jag då skriva om? Vad kan vara intressant att dela med sig av? 
Jag har noga tänkt igenom vad denna sida ska fyllas med för ORD; För ORD kommer det bli. ORD utan sammanhang. ORD utan mening. ORD med mening. En massa ORD helt enkelt. Jag har en massa ORD inom mig det vet jag, men så fort de blir skrivna mister de den kraft och storslagenhet som de haft i min skalle. Meeen nu så kommer jag att skriva ner dem ändå!! Jag har läst dagböcker på nätet en längre tid nu och det finns så många människor med så många kloka tankar inom sig. Och det finns minst lika många med okloka tankar. Så… då kan väl jag också vara med och sprida förvirrade tankar. Mina ORD kommer att handla om det som mina tankar mest handlar om. 

Jo. Det där hemska? vidriga?  äckliga? sjukliga? vackra? problematiska? fördelaktiga? viktiga? oviktiga? fel? rätt? synliga? osynliga?

Jo. Det handlar om att vara FET-TJOCK-OBESITAS-öVERVIKTIG. Allt vad det nu kan kallas för. Det finns säkert flera ORD som betyder samma sak, som beskriver det "där". Eftersom jag håller på med att göra om mig så att man inte skall kunna använda nåt av alla dessa ORD på mig , så det är det jag tänker mest på. Ibland. Ofta. Hela tiden. Ja, jag BANTAR helt enkelt. Men ändå inte för det handlar inte bara om att bli av med "överflödiga kilon". Det handlar om så mycket mer... Och det är det jag vill försöka förmedla på den här dagboks sidan. Försöka få er att förstå. Fast viktigare är att försöka förstå själv. Hjälpa mig själv att lyckas. Och vem vet kanske hjälpa någon annan!! Jag VILL lyckas. Men OM jag nu inte gör det så vill jag kunna leva med det också. Ojojojojoj….så många ORD och ändå så lite framfört…. Det är så det kommer bli…  ;-)

Vill du kommentera nåt? Skicka ett e-brev.
Skriv gärna vad du tycker i GÄSTBOKEN

Lugnet stillar sig.

Jag lyckades säga NEJ.

Till mig själv...

Oförstående? Jupp...

Ledsen? Ja...

Men lugn...det betyder allt.

<3

...är väl härmed uppfylld till fullo då?
Jag kommer aldrig kunna förstå begreppet "men det var ju kul"
And that's it...
Jag är alltid för medveten och kontrollerad...
Det är väl därför.

Eller så är det ren och skär hybris.
Så är det säkert...

Er förlust jävla skithögar...
(Det gör faktiskt jävligt ONT att det aldrig stämmer fast jag alltid tycker det... Och knip käft om du inte har nåt vettigare att säga...än...ja standardfraser. Tack!)

Helt klart är det ju jag som felar på nåt plan...
Gäller bara att ta reda på vilket...
Och det måste jag göra SJÄLV.
Annars fäster det inte...

Fultext från fultankar...

(För jag älskar ju er jävla skithögar...)
På ett eller annat sätt...
<3