Tar det en annan dag.
Idag har ju ändå varit en bra dag.
Nog så.
...
I dess renaste form; villkorslöst! Lyssna till Dig själv.
Så vet du svaret ...

Jag förstår att jag är obegriplig. Verkligen.
Jag förstår att Du suckar högt åt mig.
Verkligen.
I make no sense. Whatsoever..

Jag vill ju inte vara med mig själv så jag förstår ju att inte Du vill...
Verkligen.

Jag vill ju vara stöd för Dig. Jag vet bara inte hur?
Verkligen.

Jag vill bara veta om Du tycker om mig?
Om verkligheten var annorlunda? Skulle saker utveckla sig då?
Jag vill spekulera. Jag vill ha ett ja-svar såklart.
Verkligen...

Och jag blev så infernaliskt glad för en inbjudan så egentligen är det väl inte konstigt att man blir gränslöst besviken när det ställs in...
Verkligen.

Och egentligen: när man blottat sig så totalt och faktiskt förklarat den stora betydelsen är det väl inte konstigt att man blir bottenlöst besviken över den totala luftbehandlingen?
Verkligen.

Kapa alla band. Bli fullkomligt fullkomlig. Fri...
Verkligen.

Nån gång ska jag lära mig uppskatta folk som faktiskt vill ha med mig att göra. Just nu funkar inte det. Då jag anser mig ha mer gemensamt med de som inte vill...
Verkligen...

Från dåtiden... :

*************************************************

Han sjöng så fint min fina vän.

(Ja, mycket... för alla.)

Hans blick dröjde sig i min när han sjöng kärlekssången i dur...

(Eh..med de strålkastarna såg de som stod på scen inte en jävel i lokalen! Önsketänkande...)

Vi blev kvar bara vi två.

(För att ingen annan behagade stanna kvar och han var i desperat behov av sällskap efter spelning...)

Och jag blev full på biljardhallen.

(Kanske lite tidigare tom...)

Fick smeka hans varma arm, hålla hans hand i min...

(Han var FULL. Man har liksom inte koll på saker och ting då...)

Och han bjöd på öl...

(När han var FULL ja. Se raden ovanför...)

Han var väldans berusad...

(Sedär; Äntligen en riktig iaktagelse... )

Jag ville inte tillbringa natten på kollektivtrafiken så jag bad snällt om att få vänta hos honom och han blev glad...

(Jo. Och DET var ju verkligen enda anledningen...)

Och han höll mig i handen när vi gick...

(Men hur många gånger ska jag behöva säga det? Mänskan var aspackad...)

Och vi satt i soffan och han ville ha mig nära.

(Ok, han bad ju fatiskt att jag skulle flytta närmare...måste erkännas. Men man nöjjer sig väl med vad fan som helst när man är just FULL...)

Vi drack vin.

(Mm...jävligt smart.)

Och han var berusad som fan...

(Men WOW! Du hajjar ju...)

Men ändå...

(Ja?)

"Får jag sova i ditt knä en stund?"

(Jo, han bad ju om den där närheten för som sagt man accepterar ju vad fan som helst vid hög grad av toxinicitet...)

och jag fick klappa den finaste. Fick smeka hår ur hans ansikte. Fick smeka hans panna och kind fick stryka honom över håret. Fick vara nära...

(Du utnyttjade stackarn...)

Fick vara tröst.

(För att fylla ditt eget sjuka behov jävla pervo... )

Tack. Det kändes bra och lugnt och tryggt att sova i ditt knä...

(Jo. Visserligen sa han så. Men han han väl vakna till sans lite... )

Och vi pratade och drack vin..

(Ja, vi pratade faktiskt en himla massa... )

-Men det förstår du väl att jag tycker om dig. Vad tror du alla timmar alla nätter betyder?

-Men det är ju för att du är snäll ju...

-Jo, men så jävla snäll är jag inte...

(Och han var fortfarande fullare än fullast...)

Men jag förstår ändå inte?

(Vaddå?)

Allt det positiva, alla superlativ, allt uppradande av saker som är bra med mig och varför han tycker om mig.

(...)

"åhh..du är så bra...nu måste jag kyssa din hand."

Vad kan jag göra för dig?

(Ja det borde du kanske svarat på så hade du kanske fått lite mer klarhet...)

Inte kunde jag svara på det heller...

(Dumt...)

För det är ju så fortfarande att jag inte vågar dryfta det som jag egentligen vill.

(Jävla fegis...)

Fast det är ju så tydligt även för mig; Det är inte passionen jag är ute efter med honom...

(Ehh...och vem lurar du nudå?)

Det är precis så vi hade det.

(Mm...jo det stämmer ju faktiskt. Lite...)

Sådär vill jag ha det.

(Mm...)

Jag vill sitta där nära.

(Nära är jävligt bra. Faktiskt.)

Jag vill hålla i handen. Vill berikas med klokskap och finaste orden.

(Ja. Helt jävla underbart berikande och inspirerande, TROTS den höga berusningsgraden. Det stannar kvar hos mig åtminstone... )

Vill ta på hans varma armar känna hans fina händer. Smeka honom på kinden och stryka honom över håret...

(Kan jag inte för en sekund förneka att det är så...)

Se honom och bli sedd och tagen på allvar.

(Mm...)

Vill bekänna mina synder och ta emot välsignelser av förtroendet. Det vill jag.

(Det hände ju faktiskt...)

Kyssas vill jag göra. Lite, litegrann iaf. Bara det. Inga hungrande. Mer bekräftande...

(Det vore faktiskt helt underbart fint med lite försök till gensvar...)

Men mest. Få ligga där i hans famn, hans trygga famn. Luta örat mot bröstet och ta del av ljudet inifrån den finaste människa som finns...

(Amen...)

"Men bara när du inte hör vågar jag säga så..."

Men det är ruset som talar. Jag vet det...men är ruset sanningen? Är det nyktra återhållsamma det som är verkligt?

(Inte fan vet jag...)

Det driver mig till vansinne att inte veta.

Det driver mig till vansinne att inte våga ta reda på mer djupgående...

Det gör det.

(Mm. Jävla fegis...)

Men finaste kvällen med finaste människan...

Så nära perfektion det går att uppbringa i min operfekta tillvaro...

(Inbillad perfektion har inget med verkligheten att göra... )

Ska vi säga så?

(Det är lika bra att sluta drömma; Det går åt helvete i alla fall...)

Den hittar liksom utrymme att föda sig själv på alla möjliga och omöjliga sätt. Men jag kan kväva den innan den växer i styrka och tar över.
Åtminstone...
Helt vill säga. Helt...

Det är ändå bra att ha Ester Nilsson att falla tillbaka på. Hon kan ju förklara för mig på vilket sätt jag är fel...
Och om man ska ägna sig åt språkligt hårklyveri så visst inser jag att det är mitt handlande som är fel... Inte tankar och känslor... Men hur jag väljer att handla utifrån dem. Det är fel för att det inte får mig att känna mig rätt, utan fel.
Sen besvikelsen över att tro att jag tänker och handlar annorlunda ändå ändå visar sig vara same same but different...
Och så ignorerandet förstås. Det totalkrossande ignorerandet man vet man kommer utsättas för men man gör det för parasiten kallad hopp är svårutrotad...
Aldrig lära sig är tröttsamt.