Åh det var nåt som släppte idag. En sån där insikt eller vad man nu ska kalla det.
Jag älskar mitt barn över allt annat på jorden.
Jag älskar att vara ensamstående mamma.
Men jag är så avgrundsdjupt trött på ensamheten.
I sig.
Ett bottenlöst hål.
Min absoluta kräsenhet.
Så.
Jävla.
Trött....

Jag börjar bli riktigt rädd för min totala avsaknad av verklighetsuppfattning inom ett specifikt område vi kan kalla relationer. Eller åtminstone min totala motsatta uppfattning till vad verkar vara iprincip hela resten av världens så det är väl liksom lite samma...

Jag begriper verkligen I N G E N T I N G...
Jag vill bli lobotomerad. Eller hur fan man nu gör.
Jag vill bli iskall för tid och evighet.
Jag vill stänga av helt.
Jag vill verkligen aldrig komma i närheten av att ens tänka tanken om en relation igen.
Jag vill aldrig någonsin ens drömma om det igen.
Jag vill bara fokusera på det verkligt viktiga och värdefulla här i livet.

Tvåsamhet är unket så det skriker om det.

ALDRIG

Jag drömmer inte om ett liv i ensamhet eller celibat, men det verkar ju vara den vägen man dessvärre får gå. För jag totalvägrar nåt annat. Totalvägrar...

Punkt.

#minegenväg