Verkligheten jag gör så ont...
Jag är otillräcklig och oförmögen
Som paralyserad
Jag tvivlar och jag förtvivlar
Blockerar mig själv med egenkonstruerade hinder som inte ens existerar...
Jag borde förpassas.

När det gröna kletiga och förlamande griper tag i mig och får mig att nästan inte kunna andas.
Då tittar jag på på den nakna bilden av mig själv och den iskalla förlamningen sprider sig och lugnet infinner sig så andningen åter blir normal...
Det är ju det som är min verklighet; det är ju den jag har att rätta mig efter...
Att jag glömmer det hela tiden?

Hur kan man acceptera andlighet i ena sekunden för att i nästa sekund säga att det där är meningslöst att diskutera för det bygger inte på fakta och då blir det bara spekulationer?

Jag begriper inte...

Fast jag begriper ju inte mig själv.
Det kan ju vara en orsak kanske.

Jag är väl för inskränkt...
Jag är sänkt
I sank.
Blubb....