Inte
inte
Inte
inte
inte
inte
inte
inte
inte
7nte
inte
inte
Inte
inte
ont...

Jag försöker reda ut mig själv.
Men det är virrigt och går trögt.
Jag är dock en bit påväg.

Väntan är mitt ledord
Väntan är mitt kall...
Jag väntar.
Allyid och hela tiden. På något...

Vi hade kul. Vi lekte med våra småsystrar på den stora dammiga grusplanen. Sparkade fotboll.
Vi kan ju ses nån mer gång sa du.
O ja tänkte ja. Ja det gör vi!
Undrar när tänkte jag genast? Borde vi inte bestämma när nu genast?
Men du frågade aldrig igen.
och jag väntar fortfarande.
Trots att våra småsystrar är medelålders numer.
Så tänker jag:
När ska vi göra om det?
Sån är jag...
Jag väntar till tidens ände...

Vi talade ut.
Eller han dikterade och jag accepterade.
För visst. Jag kan inte förneka att mitt beteende är osunt. Hur skulle jag kunna det? Det vet jag. Det gör mig illamående.
Så hur gör jag nu då?
Hur förhåller jag mig?

Men då vet jag. Det var en ren och skär dumpning vid tunnelbanan. Inget oj då jag missade visst...
Då vet jag det i alla fall...
Jag hatar Kristineberg.
Det är såhär jag ska vara alltså?
Hatar dem.
Har ångest.
Är det så jag vill ha det?
Nä. Jag krånglar inte.
Allt är ju ändå mitt fel.
Alltid...

PMS har blivit liktydigt med depression och svår form av verklighetsflykt till den mörka verkligheten. Allt som går att tolkas fel det tolkas fel. 

Jag har grävt mitt eget mörka hål.

Jag har sagt (till mig själv) att jag visst klarar av det här.

Men när det blir verkligt?

Nej...

Så

Hur ska jag förhålla mig till följande ordväxling:

"Är det en romantisk picknick?"

Ganska snabbt svar:

"Hurså?"

"Jag bara undrar... :-)"

inget svar...

Men sen prat om annat... 

En gång vilade du ditt huvud i mitt knä...
En gång fick mina fingertoppar smeka din kind; Försiktigt smeka ditt hår och utforska konturen av ditt öra...
En gång fick jag komma nära.
En gång fick jag skänka dig trygghet och ro...
En gång.