"Vad är problemet?"
Frågan dröjer sig kvar...
Jag försökte ju förklara... försökte ju förklara känslan av att bli rörd vid, nuddad av en icke inbjuden, icke tillåten människa skapar sånt obehag att det lika gärna kunde vara någon som satt bredvid och stack 1000 nålar i mig. Den ökande pulsen och det stela obehaget som sprider sig.
Det är MITT problem... men bara för att det inte är DITT problem så måste det ses på med oförståelse?

Just nu fokuserar jag bara på att andas. Just nu försöker jag bara begripa varför man ska behöva kroppsligen reagera såhär på saker som ändå aldrig var på riktigt. Och hur behåller man sin värdighet inför det.

Är jag liksom galen på riktigt?

Åh du dumma dumma lilla flicka.
Jag ska förlåta mig snart.
Inte idag.
Idag ska jag lida.
Idag ska jag förbanna mig själv över 4 förslösade år på ett hopplöst jävla trånande.
Idioti.
Du stackars själsligen skadade lilla flicka.
Varför skapade du dig själv såhär?
Vad har du upplevt som gör att du måste behandla dig själv så övärdigt?
Var kommer din oförmåga ifrån?

Varför detta krampaktiga ihållande hopp?
Varför?
Jag skäms så jag mår illa för min blindhet... mitt självbedrägeri inför mig själv...det är det jag mår pest inför...
Pest.
Andas.