Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna uppbringa någon som helst förmåga att ha nån form av framtidstro.

Jag saknar helt enkelt förmågan etersom jag varit försatt i vänteläge under större delen; om inte hela mitt liv.

Tänkom och hur och varför är en allt för stor sanning för mig och händelser genom årens lopp får mig ju inte direkt vare sig känslomässigt eller faktamässigt motivation till att framtidstro är någonting som för mig är möjligt.

Det är inget som helst depressivt i konstaterandet, det har ingenting med avsaknad av livslust att göra. Bara en benfast och stenhård övertygelse om att eftersom jag inte vet hur många åren kommer att bli så ser jag inte nyttan med att planera för att de blir många.

Men jag fångar ju inte direkt dagen heller...

Det är DET som är kruxet när man är försatt i vänteläge.

Eftersom jag på individnivå inte ser nyttan med långsiktigt planerande behöver jag saker att brinna för...för att få nån sorts styrfart framåt...

Jo. Eller...ja. Eller jo...

************

Det kommer från tidiga år. Definitivt från 10 års dagen som jag så intensivt trodde var den sista; 11 skulle jag aldrig få uppleva för vi skulle alla dö i atomkrig. Men övertygelse var äkta och mycket stark... 

Nånstans har det där "hotet" legat kvar hela tiden fast förtäckt i andra former. 

Jisstanes...