...allting ju hänger ihop så försöker jag skala av allting för att blottlägga det som är ursprunget.

Avskalningen genom gestaltning av bilder genom så kortfattade vackra beskrivningar med uppradade ord som är möjligt.
Genom det rena förenklade vill jag åtminstone skönja en krispig tydlighet.
Det imaginära är vackrare än det reella. Ihop.
Balans.
Komplex balans...
<3

Jag visste ju vem du är. Jag har ju sneglat på dig. För mig hände det inte bara...ingenting händer någonsin bara för mig.
Allt är orsak och verkan i jakten på meningsfullhet.
Allt...
Tomtebloss.
Hett sprakande kort intensivt.
Kallt förkolnat och böjt.
Aska återstår.
Nästan bottenfrusen.
Igen...

När man ger sig in i den.
Men om man inte ser det som lek då?
Om man aldrig förstår just den delen? Om man ser det som ett händelseförlopp som får en hastig och intensiv början?
Varför är jag alltid den som är nyfiken på den fortsatta sträckan?
Varför fattar aldrig jag det motparten ser tydligt?
Lost in confusion...

Inget nytt. Inget nytt alltså.

Ur tristessen målar jag färglada bilder till ett sprakande liv...

Allt har en mening...

Allt har ett syfte...

Det var varmt där i det kalla.

Det fanns hetta där jag trodde det frusit för evigt.

Du förstår...

Nej...hur skulle du kunna förstå?

Jag blev ett steg närmare hel.

Ur det lilla lyckades jag extrahera storslagen viktighet.

Jag skulle bara vilja att du vet det.

Så.

Påväg mot nya mål...