Jag såg dig och blev betagen. Jag tvingade fram något som var sprunget ur en så innerlig längtan till samhörighet. Så jag förblindade mig själv. Jag vill tala men har inte förmågan att lyssna. Därav intenheten.
Men längtan, den innerliga längtan består.

Jag såg dig. Du såg mig. Vi var nära. Sen drabbades du av... ånger? Förakt? Äckel?
Därav intenheten. Nu dansar du med någon annan. Jag lyckades att inte drabbas av dig. Men längtan efter mer består. Varför fattar alla bättre än vad jag gör?

Jag tänker för mycket elaka tankar. Det är nog därför.

Jag är inte värdig. Jag är inte mottaglig.

Amen

Vill ha närhet.
I den verkliga verkligheten.
Men jag orkar inte leta.
Jag vill bli hittad.
Nu.

Du kom till mig.
Du ville inte stanna...
Du som skapade den största av förvirringar.
Du skänkte mig klarhet.
Jag förnekade dig.
Förlåt.
För det.
Tack för klarheten!
Jag tänker på dig idag.
Min ängel.
15 år.
<3

Tom

Ekande tomhet

För hans skull måste jag orka.

Och det är tungt.

Glädjen borta

Helt.

Orka.

Bry sig

om allt...

Strået

Det obefintlga

Som bortblåst

av iskalla vindar

Tung

Trött...

Så trött

...

Jag jobbar. Jag deltar halvhjärtat i diverse evenemang.

Ingens fel än mitt eget, men jag är så bränd. 

Jag ger upp att försöka hitta det sociala som passar mig. Det finns helt enkelt inte.

Grupper ser så öppna och inbjudande ut, men det är de inte. Alla jagar bara efter samma sak.

Ingen som umgås bara för gemenskapens skull. 

Inte på det sättet JAG menar iaf. Och det har jag förstått att jag är ganska ensam om att söka.

Och förstås. Eftersom jag inte känner gemenskapen så är jag ju självklart inte välkommen. Det är ju DET jag missat.

Men jag ser det nu. Jag inser. Jag har vaknat.

Så jag ger upp.

Helt.

Vad är det med oss människor egentligen?
Vad är det med oss som gör att vi är beredda att utplåna det som är vi för att uppleva det som vi ständigt blir matade med är den optimala lyckan och anledningen till att leva?
Den moderna människans absurditet är för mig livets stora mysterium.
Jag kommer aldrig förstå.
Mig själv.

...och så kommer natten.
Och med den sorgsenheten.

Du vet när du var här? Du vet den där gången du egentligen inte ville? Den där gången du tackade ja för att du kände det som nån sorts skyldighet för att visa din tacksamhet? Jag kände av det förstår du... men det blev som jag ville ändå. Okej... jag kände av oviljan. Men led du väldigt? Jag tyckte ju om att du kunde vila. Det är ju så jag ville ha det. Men du ville ju inte ens på det vänskapliga planet ha det så. Fast jag kände av det valde jag att ignorera det. Så dumt av oss.
Att gå emot oss själva.
Så oerhört dumt.
Jag saknar ju det virtuella. Det var ju det som var det väsentliga. Och nu har jag inte ens det längre.
Blä...

Men snart är jag redo att öppna dörren igen. Jag vill ha tillbaka det.
Inget annat.
Men parasiten har små ägg kvar. De får inte utvecklas. De måste förtvina först...
De är inte så många kvar nu. Men de är ena sega rackare...
Jag hoppas de försvinner snart.

För min egen skull: Fokusera på det faktum att hela din livskamp och kämpande för existensberättigande upplevdes som "politisk korrekthet" och sårade mer i själen än anat. Det faktumet förklarar tingens utveckling. Det faktumet. Där och redan då.

Inte sagt med bitterhet men med sorgsenhet. Att jag inte där och då fann mig att säga. Nu gjorde du mig riktigt riktigt ledsen. Nu smulade du sönder precis allt som jag innerligt brinner för.
Jag borde ha stått upp för mig själv. Inte för nåt annat. Där och då borde hoppet ha fått självdö. Men det är ju så med tärande parasiter. De dröjer sig kvar.
För länge.
Men det går att bli av med dem.
Det går?