Det går väl inte att få det att fungera.
Jag måste böja mig för den tanken.
Det räcker inte till från ett håll.
Och det där stora fina kravlösa kan jag inte avkräva av mitt trasiga jag...

Så jag (försöker) kapitulera.

...och det gör så ONT...för du är så arg på mig...men du vägrar säga varför...för det spelar ingen roll för dig...och för mig är det det viktigaste...

Dom kommer från ingenstans med sitt mörker
Dom tynger ner förblindar och förmörkar
Sinnet grummlas
Andning omöjlig
Hårt som en sten
Tät som ett En silikonförsegling
Tar de tanken i besittning
Tar de orden Ifrån mig
Ersätter med klet...
Ont
Det gör så rysligt ont.
I hjärtat...

Jag är redo för svaret till den oformulerbara frågan...

Livet.
Starkt beroendeframkallande.
Svårdoserat.
Lätt att fastna i ett livslångt missbruk...

Som förlamad med tom blick och kvävande knytnävesstor ångestklump i halsen. Jag ser bara det stora och orkar inte bry mig om det lilla. Det saknar betydelse...
Jag är trött.
Jag är less...
Ingen energi...
Vågar jag hoppas på en förändring?
Eller är det såhär det ska vara?
När förmågan tryter och orken är icke-existerande ...

Bajs...

Det är som svårt att andas.
Det är som svårt att le.
Står där.
Är där.
Ensamt.
Det pågår runtomkring.
Det händer.
Nu.
Jag är med inom utanför.
Vara med...
Ingenstans.

Förlamad

Tom....

Jag vaknade storgråtande och alldeles kallsvettig.
Jag drömmer inte ofta och det är väl tur det...
Det är alltid den där känslan som är kvardröjande som är så fruktansvärt obehaglig. Speciellt den där första stunden innan man riktigt fattar om det är dröm eller verklighet? Lugnet infinner sig när man ser att det var en dröm. Men sen minns man drömmen och obehaget och sorgen väcks upp för det känns som om det betyder något viktigt och sällan är det positivt.
Min dröm.
Jag är i ett hus. Vi är ett sällskap på tre personer som är redo med packning att ge oss iväg därifrån. Det är jag och Du. Den tredje ser jag inte vem det är...
Jag måste gå ut och hämta min cykel för vi ska kunna ta packningen. Jag hittar den inte och rusar runt och letar jag rusar uppjagad förbi och meddelar de andra två men vänder mig mot dig och får ingen respons...
Jag letar och letar och är helt förtvivlad över att cykeln är stulen? Eller vet jag bara inte var den är?
Jag tänker gå in och säga att vi går ge oss iväg ändå.
Men de är borta.
Det är en känsla av att det var aldrig meningen att vi skulle ge oss av tillsammans.
Ensam. Totalt övergiven...
Vaknar.
Storgråter...

En annan dag helt enkelt.
En annan.