Jag jobbar. Jag deltar halvhjärtat i diverse evenemang.

Ingens fel än mitt eget, men jag är så bränd. 

Jag ger upp att försöka hitta det sociala som passar mig. Det finns helt enkelt inte.

Grupper ser så öppna och inbjudande ut, men det är de inte. Alla jagar bara efter samma sak.

Ingen som umgås bara för gemenskapens skull. 

Inte på det sättet JAG menar iaf. Och det har jag förstått att jag är ganska ensam om att söka.

Och förstås. Eftersom jag inte känner gemenskapen så är jag ju självklart inte välkommen. Det är ju DET jag missat.

Men jag ser det nu. Jag inser. Jag har vaknat.

Så jag ger upp.

Helt.

Vad är det med oss människor egentligen?
Vad är det med oss som gör att vi är beredda att utplåna det som är vi för att uppleva det som vi ständigt blir matade med är den optimala lyckan och anledningen till att leva?
Den moderna människans absurditet är för mig livets stora mysterium.
Jag kommer aldrig förstå.
Mig själv.