Vi talade ut.
Eller han dikterade och jag accepterade.
För visst. Jag kan inte förneka att mitt beteende är osunt. Hur skulle jag kunna det? Det vet jag. Det gör mig illamående.
Så hur gör jag nu då?
Hur förhåller jag mig?

Men då vet jag. Det var en ren och skär dumpning vid tunnelbanan. Inget oj då jag missade visst...
Då vet jag det i alla fall...
Jag hatar Kristineberg.
Det är såhär jag ska vara alltså?
Hatar dem.
Har ångest.
Är det så jag vill ha det?
Nä. Jag krånglar inte.
Allt är ju ändå mitt fel.
Alltid...

PMS har blivit liktydigt med depression och svår form av verklighetsflykt till den mörka verkligheten. Allt som går att tolkas fel det tolkas fel. 

Jag har grävt mitt eget mörka hål.

Jag har sagt (till mig själv) att jag visst klarar av det här.

Men när det blir verkligt?

Nej...

Så

Hur ska jag förhålla mig till följande ordväxling:

"Är det en romantisk picknick?"

Ganska snabbt svar:

"Hurså?"

"Jag bara undrar... :-)"

inget svar...

Men sen prat om annat... 

En gång vilade du ditt huvud i mitt knä...
En gång fick mina fingertoppar smeka din kind; Försiktigt smeka ditt hår och utforska konturen av ditt öra...
En gång fick jag komma nära.
En gång fick jag skänka dig trygghet och ro...
En gång.

Verkligheten jag gör så ont...
Jag är otillräcklig och oförmögen
Som paralyserad
Jag tvivlar och jag förtvivlar
Blockerar mig själv med egenkonstruerade hinder som inte ens existerar...
Jag borde förpassas.

När det gröna kletiga och förlamande griper tag i mig och får mig att nästan inte kunna andas.
Då tittar jag på på den nakna bilden av mig själv och den iskalla förlamningen sprider sig och lugnet infinner sig så andningen åter blir normal...
Det är ju det som är min verklighet; det är ju den jag har att rätta mig efter...
Att jag glömmer det hela tiden?

Hur kan man acceptera andlighet i ena sekunden för att i nästa sekund säga att det där är meningslöst att diskutera för det bygger inte på fakta och då blir det bara spekulationer?

Jag begriper inte...

Fast jag begriper ju inte mig själv.
Det kan ju vara en orsak kanske.

Jag är väl för inskränkt...
Jag är sänkt
I sank.
Blubb....

Jag bekräftar känslan genom att vakna vid den berörande närheten. Jag blev upptagen i gemenskapen genom den synliggörande handpåläggningen.
För att i nästa ögonblick bli sedd av ögon fyllda av... Ja vad?
Förakt? Besvikelse? Förnärmande? Avsky?
Eller
Helt
Enkelt
Bara
Likgiltighet.
Det sårar...
Mest.

#hjärnspöken?

43 år snart 44.
EN famn och en beröring har jag upplevt i total acceptans och avslappnat tillstånd. Bara en kram aldrig intimt men aldrig mött det lugnet.
Jag är inte välkommen på det intima Planet.
Fast jag vet att jag har hittat rätt...
Tacka fan för att jag är bitter...
Liksom...