Det är ändå bra att ha Ester Nilsson att falla tillbaka på. Hon kan ju förklara för mig på vilket sätt jag är fel...
Och om man ska ägna sig åt språkligt hårklyveri så visst inser jag att det är mitt handlande som är fel... Inte tankar och känslor... Men hur jag väljer att handla utifrån dem. Det är fel för att det inte får mig att känna mig rätt, utan fel.
Sen besvikelsen över att tro att jag tänker och handlar annorlunda ändå ändå visar sig vara same same but different...
Och så ignorerandet förstås. Det totalkrossande ignorerandet man vet man kommer utsättas för men man gör det för parasiten kallad hopp är svårutrotad...
Aldrig lära sig är tröttsamt.