Jag tänker på mänskliga möten. Flyktiga stunder av kontaktsökande... Relationsskapande alienationer?

Jag är där och jag registrerar och känner av i varje fiber i min kropp. Radarn är på. Det registreras och lagras. Kryper sig på från alla håll så pulsen rusar. Av vad?
Förvirring! Detta ständiga oförstående och denna djupa förbrylling...
Varför!?
Hur vet man vad som är äkta? Hur vet man vad som är artighet?
Jag. Ett UFO....
En Alien i nån sorts människoform.
Jag.
Fattar.
Verkligen.
Ingenting av någonting...
Helt förlorad i universum...
Helt.