Jag vaknade storgråtande och alldeles kallsvettig.
Jag drömmer inte ofta och det är väl tur det...
Det är alltid den där känslan som är kvardröjande som är så fruktansvärt obehaglig. Speciellt den där första stunden innan man riktigt fattar om det är dröm eller verklighet? Lugnet infinner sig när man ser att det var en dröm. Men sen minns man drömmen och obehaget och sorgen väcks upp för det känns som om det betyder något viktigt och sällan är det positivt.
Min dröm.
Jag är i ett hus. Vi är ett sällskap på tre personer som är redo med packning att ge oss iväg därifrån. Det är jag och Du. Den tredje ser jag inte vem det är...
Jag måste gå ut och hämta min cykel för vi ska kunna ta packningen. Jag hittar den inte och rusar runt och letar jag rusar uppjagad förbi och meddelar de andra två men vänder mig mot dig och får ingen respons...
Jag letar och letar och är helt förtvivlad över att cykeln är stulen? Eller vet jag bara inte var den är?
Jag tänker gå in och säga att vi går ge oss iväg ändå.
Men de är borta.
Det är en känsla av att det var aldrig meningen att vi skulle ge oss av tillsammans.
Ensam. Totalt övergiven...
Vaknar.
Storgråter...