Vi talade ut.
Eller han dikterade och jag accepterade.
För visst. Jag kan inte förneka att mitt beteende är osunt. Hur skulle jag kunna det? Det vet jag. Det gör mig illamående.
Så hur gör jag nu då?
Hur förhåller jag mig?

Men då vet jag. Det var en ren och skär dumpning vid tunnelbanan. Inget oj då jag missade visst...
Då vet jag det i alla fall...
Jag hatar Kristineberg.
Det är såhär jag ska vara alltså?
Hatar dem.
Har ångest.
Är det så jag vill ha det?
Nä. Jag krånglar inte.
Allt är ju ändå mitt fel.
Alltid...