...och så kommer natten.
Och med den sorgsenheten.

Du vet när du var här? Du vet den där gången du egentligen inte ville? Den där gången du tackade ja för att du kände det som nån sorts skyldighet för att visa din tacksamhet? Jag kände av det förstår du... men det blev som jag ville ändå. Okej... jag kände av oviljan. Men led du väldigt? Jag tyckte ju om att du kunde vila. Det är ju så jag ville ha det. Men du ville ju inte ens på det vänskapliga planet ha det så. Fast jag kände av det valde jag att ignorera det. Så dumt av oss.
Att gå emot oss själva.
Så oerhört dumt.
Jag saknar ju det virtuella. Det var ju det som var det väsentliga. Och nu har jag inte ens det längre.
Blä...

Men snart är jag redo att öppna dörren igen. Jag vill ha tillbaka det.
Inget annat.
Men parasiten har små ägg kvar. De får inte utvecklas. De måste förtvina först...
De är inte så många kvar nu. Men de är ena sega rackare...
Jag hoppas de försvinner snart.