...och så kommer natten.
Och med den sorgsenheten.

Du vet när du var här? Du vet den där gången du egentligen inte ville? Den där gången du tackade ja för att du kände det som nån sorts skyldighet för att visa din tacksamhet? Jag kände av det förstår du... men det blev som jag ville ändå. Okej... jag kände av oviljan. Men led du väldigt? Jag tyckte ju om att du kunde vila. Det är ju så jag ville ha det. Men du ville ju inte ens på det vänskapliga planet ha det så. Fast jag kände av det valde jag att ignorera det. Så dumt av oss.
Att gå emot oss själva.
Så oerhört dumt.
Jag saknar ju det virtuella. Det var ju det som var det väsentliga. Och nu har jag inte ens det längre.
Blä...

Men snart är jag redo att öppna dörren igen. Jag vill ha tillbaka det.
Inget annat.
Men parasiten har små ägg kvar. De får inte utvecklas. De måste förtvina först...
De är inte så många kvar nu. Men de är ena sega rackare...
Jag hoppas de försvinner snart.

För min egen skull: Fokusera på det faktum att hela din livskamp och kämpande för existensberättigande upplevdes som "politisk korrekthet" och sårade mer i själen än anat. Det faktumet förklarar tingens utveckling. Det faktumet. Där och redan då.

Inte sagt med bitterhet men med sorgsenhet. Att jag inte där och då fann mig att säga. Nu gjorde du mig riktigt riktigt ledsen. Nu smulade du sönder precis allt som jag innerligt brinner för.
Jag borde ha stått upp för mig själv. Inte för nåt annat. Där och då borde hoppet ha fått självdö. Men det är ju så med tärande parasiter. De dröjer sig kvar.
För länge.
Men det går att bli av med dem.
Det går?

Och jag tittar.
Jag lyssnar.
Tänker.
Förstår inte?
Vad menas?
Hur ska jag göra?
Tänker fel.

Det kommer aldrig bli bättre.
Än så här.
Aldrig.

Jag såg mig själv flyta omkring på en vrakdel från ett skeppsbrott, som en livboj... en lots som visade er mot stranden medan jag själv blev lämnad kvar där ute. Så fel jag hade. Det är ju ingen vrakdel. Det är ju en stabil livbåt jag seglar omkring i. En osänkbar tingest långt ifrån Titanicegenskaper. Jag fanns där. Jag finns här.
Likt Rebecka seglar jag vidare. De som förliser kommer i min väg...
Frid.

I Minnet. 
Bara i minnet... 
Kallt. 
Bara kallt. 
I sinnet. 
Ont.

"Vad är problemet?"
Frågan dröjer sig kvar...
Jag försökte ju förklara... försökte ju förklara känslan av att bli rörd vid, nuddad av en icke inbjuden, icke tillåten människa skapar sånt obehag att det lika gärna kunde vara någon som satt bredvid och stack 1000 nålar i mig. Den ökande pulsen och det stela obehaget som sprider sig.
Det är MITT problem... men bara för att det inte är DITT problem så måste det ses på med oförståelse?

Just nu fokuserar jag bara på att andas. Just nu försöker jag bara begripa varför man ska behöva kroppsligen reagera såhär på saker som ändå aldrig var på riktigt. Och hur behåller man sin värdighet inför det.

Är jag liksom galen på riktigt?

Åh du dumma dumma lilla flicka.
Jag ska förlåta mig snart.
Inte idag.
Idag ska jag lida.
Idag ska jag förbanna mig själv över 4 förslösade år på ett hopplöst jävla trånande.
Idioti.
Du stackars själsligen skadade lilla flicka.
Varför skapade du dig själv såhär?
Vad har du upplevt som gör att du måste behandla dig själv så övärdigt?
Var kommer din oförmåga ifrån?

Varför detta krampaktiga ihållande hopp?
Varför?
Jag skäms så jag mår illa för min blindhet... mitt självbedrägeri inför mig själv...det är det jag mår pest inför...
Pest.
Andas.

Lagat mat.
Ätit mat.
Tvättar tvätt.
Bakat paj.
Ätit paj.
Tänker tankar.
Gråter tårar.
Hållit andan.
Blundat hårt.
Öppnat ögon.
Andas in.
Andas ut.
Stirrar tomt.
Blinkar hastigt.
Suckar djupt.
Låtsas le.