Jag tillskrev dig att vara passiv beslutsfattare fast jag själv är det. Jag vill vara den personen jag tillskriver mig själv; Den fria självständiga och accepterande. Men jag är det inte.
Och allt har varit väldigt enväga. Inte helt. Något frö har jag tolkat som hopp så den tärande parasiten tog över.

För det ber jag om ursäkt och hoppas jag inte orsakat för stor skada.

Jag är mer kantstött än jag anat. Jag behöver hjälp att slipa till kanterna, fylla håligheterna.
Hur? Hjälp!

:-(

 

Mamma Muu

31 augusti 2015 08:00

Börja med att sluta be om ursäkt för din existens och dina behov! Se ditt värde, din glans och den gåva du är till den som får dig. Du är inte värd smulor, du är värd wienerbröd! Du ska skina själv, inte lysa upp den som tigger om allas bekräftelse. Du, fina, fantastiska människa, med all din styrka och skörhet, ska vara en av två huvudroller i relationen.
Kramar till dig kära vän. ❤️

Maria Eriksson

31 augusti 2015 14:39

Jag tar mig. Ibland ett steg fram och två steg tillbaka. Jag tror det här är något jag bara måste gå igenom...
Rätt var det är så har jag lärt mig någonting.
kramar tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina inlägg verkar vara försvunna?

Hur blir man det?

Jag känner mig fel och meningslös och kommer nog alltid att göra det. ...

Jag tynar bort. Jag är värdelös... Meningslös. Ingen riktning Inget mål Ingen ork Ingen kraft Jag hankar mig fram Jag ljuger mig levande Jag är där jag förtjänar att vara Du duger inte för mig Jag duger inte för dig Det är lugnast såhär ...

Mjuk musik med stämning i skenet från stearinljus. Varsin bok i varsitt soffhörn. Stillhet. Ro... ...