Alla människor, alla situationer gör mig konstant besviken vid någon tidpunkt.
Men jag ser det ALDRIG som om det är människornas eller upplevelserna i sig som orsakar besvikelsen.
Det ligger helt hos mig.
Du kommer alltid göra mig besviken och inget kommer någonsin göra mig nöjd.
Helt!
Men fram till tidpunkten infaller så är jag den lyckligaste människan och upplever så otroligt mycket värdefulla meningsfulla saker!
Det är för att jag så desperat vill få leva kvar i känslan och upplevelsen och vill uppleva mer och förstärkt.
Kombinerat med katastroftänket och tron att allt tar slut i nästa upplevda sekund blir det som att alltid befinna sig i himlen och helvetet .

Det här skriver jag för att förklara att det just DU gör är ändå ALLTID tillräckligt för mig.
Mina besvikelser och alldeles för höga förväntningar hanterar jag själv.

?????????