Klart som korvspad
Inte borde det vara
Är inte
Nej.
Dum.
Inte får
Inte
Får
Nej.

#RIDÅ

Jag skriver väl mig igenom kvällen då.
I afton är en annan inbjuden till evenemang.
Därför avstår jag från att komma.
Nummer 1.
Jag har aldrig hånglat på lokal.
Jo. Förlåt. En gång med galningen från Kullavik när vi under en chatträff hånglade typ hela tiden och jag sa inte ett ord till nån i övriga gruppen på hela helgen. Det är det konstigaste jag någonsin upplevt. Det mest fantastiska för det gick liksom till enligt regelboken. Spänningar. Nuddande händer. Och så blev vi ensamma i ett rum. Första kyssen. Vi sa knappt ett ord till varandra efter det. Så underbart underligt. Det var vinter och jag hade lila vantar. Det var jag (^^SMULAN^^ )Deadman och Zvenne/FaKE som åkte till göteborg. Mamma trodde jag skulle bli mördad av en galen yxmördare eftersom jag aldrig träffat dem förut.... men det blev jag inte. Jag var kär. I Lunatic. Han kom hit till nyår. Vi åkte till FaKe i Sigtuna. Jag körde. De drack öl. Han chattade med en 16 åring på min dator. Ändrade windowsloggan till sin egen profilbild. Han var datanörd. På nyårsdagen var det chatträff med småbarnen. De hamnade mitt emot varann. De höll varann i handen under bordet. Hon tydde sig till mig och pratade ändå med mig hela tiden. Jag var 28. Han var 28. Jag mådde illa när jag märkte vad som höll på att hända. Jag drog hem. Han kom nån timme senare och hämtade sina grejjer. Du kom ju och hälsade på mig? Sa jag. Ja men vi är ju bara vänner.Sa han. Jävla idiot. Sa jag. Jävla pedofil! Sa jag...
Jag går nu. Sa han. Vi ska aldrig mer ha kontakt. Sa han.
Förkrossad. Ont. Tom. Skam. Allt var bara på låtsas. Konstigt. Illamående...
Hon var liten och nätt.
Jag var stor och tjock.
Ville kräkas...

Jag gick iväg på evenemangen. Första tillfället var han inte där och jag kunde umgås med mina relativt nya vänner ifred. Jag betraktar det som ifred. Jag har ju nämligen skapat mig en vänkrets genom honom eftersom jag ju träffat flertalet via sammanhang som han har varit involverad i på ett eller annat sätt. Det är därför allt får en extra jobbighetsdimension.
Så onsdagskvällen blev fantastisk! Jag vågade beskriva mig själv som att jo jag skriver ju faktiskt lite själv emellanåt. Jag var min egen.
Torsdag var ju jobbigare eftersom då visste jag garanterat att han var där. Jag var sent ute och blev väldigt sen eftersom jag lyckades gå vilse.
Stressad som jag var så blev det snarare jag som ignorerade honom när han hälsade, för han hälsade först. Inget välkomnande egentligen utan väldigt artigt.

Jag fick ur mig i pausen:
"Du... jag vill tacka dig för att du har satt upp en gräns"
"Jaha... du ser det så."

End of conversation...

Men nog är det kyligt och han är otroligt irriterad på mig. Hugger mer än vanligt när jag säger fel.
Vi är och har aldrig varit konversasörer om personliga ting, det sker i chatten när det väl inträffar...

Det som varit kommer inte vara mer. Det har jag bestämt själv.
Omedvetet medvetet har jag uppfört mig som om vi har haft ett förhållande. Huruvida det beror på att han har bjudit in till det i sitt sätt att vara eller om det bara är min egen oegenhet att tolka omgivningen istället för att se den.
Hur det än är så är inte beteendet sunt, ett beteende som jag känner igen från de relationer jag haft som verkligen varit på riktigt.

Smått galet kanske?

Jag hade/har ändå en bild av hur jag ville/vill att verkligheten skulle/ska vara.

Nu är målet att kunna säga den meningen:
Jag hade ändå en bild av hur jag ville att verkligheten skulle vara.

Tankedissekering följer....

Att jag oftast bara befann mig i hallen i förbigående borde ju varit insiktsgivande. Men nästan aldrig låst och många trevliga köksbordsdiskussioner skapade en sorts skygglappar.

Magkänslan. Jag valde att ignorera.

Tänk OM. Liksom.

Det är i alla fall som det behöver vara nu och det var det jag fruktade mest och det har blivit verklighet...

Texten på skylten bar ett tydligt och klart budskap:
"Denna dörren är låst och kommer så alltid att vara"
Hon kände på dörrhandtaget. Det gav efter och dörren öppnades. Så var det i 9 fall av 10. Hon blev välkomnad oftast. Ibland stod faktiskt dörren redan på glänt. Inte ofta men det hände.
En dag kände hon på handtaget som vanligt. Det gav inte efter. Dörren gick inte att öppna.
Dagen hade kommit då regler följdes.
Hon är förvirrad.

Tack!
(Du tog steget som jag borde gjort.)
Förlåt...
(För att jag pressat gränsen konstant)
Lycka till!
(Inte från botten av mitt hjärta det är för skadat av livet för det, men jag tänker inte bli någon som önskar dig olycka bara för att du inte vill ha mig. Aldrig!)
Jag älskar dig.
(Men det är ingen energigivande kärlek för någon, men den finns.)
Du är knäpp.
(Det är massor som jag ju faktiskt tycker du gör tokigt, tycker tokigt...)
Jag är knäppare.
(För min envishet att tolka världen istället för att SE och höra.)

En människa är eller åtminstone var arg på mig. Imorgon och på torsdag är det evenemang jag vill gå på som jag har sett fram emot mycket. Han kan vara där. Garanterat på torsdag. Om jag ska agera hur varje fiber i min kropp säger att jag ska göra så är det att inte gå. Om jag ska agera för att ändra mitt beteende så ska jag gå. Det är min konflikträdsla som skriker åt mig att inte gå. Men jag måste gå tror jag. Jag måste gå och acceptera att möjligheten finns att han ignorerar mig totalt. Jag måste gå?

Inte för att det spelar någon roll egentligen.

Jag sorterar.

Försöker se.

Leker liv

LEVER inte...

Leker liv.

Tar mig framåt.

Allt för långsamt.

Men det går.

*******

Nu måste jag försöka reda ut den helt absurda situationen jag har hamnat i.
En människa som jag säger mig ha starka känslor för, som jag verkligen har tömt mig själv helt på energi för, varnar mig alltså för att jag är farligt nära att hamna i samma kategori av människor som han HATAR för att de är ondsinta och finns i princip till för att göra livet outhärdligt för honom.
Jag gör allt för att förstöra för honom när han har roligt!( ok. Han hade en dejt i sommras när jag hörde av mig med 5 medelanden under säg ett dygn med flera timmars mellanrum när jag trodde han var online på chatten. Han vart irriterad och arg. Jag erkände att jag hörde av mig för mitt förbannade kontrollbehovs skull. Jag ville veta vad han gjorde, avsikten var inte att förstöra, men jag inser i efterhand att det blir ju konsekvensen trots att jag i stunden handlade utan ont uppsåt.)
Gång två var i helgen när jag fick panik när jag såg honom hångla med en annan mitt framför ögonen och gick och satte mig vid samma bord som de och blängde på honom. Han hejjade glatt och jag svarade åt helvete. Han sa inget men blev sur. De hade ihop det mer under kvällen men hon försvann utan att meddela honom. I efterhand vet jag att hon blev sjuk och det vet han med. De har kontakt nu.
Men innan han fick kontakt fick han iväg det där arga osande meddelandet till mig där han även fick det till att jag arrangerat att vi hamnade på samma buss hem (sista ute på landet!) Att det var elakt och fegt av mig.


Nej, jag VILL inte förstöra för honom när han har roligt, däremot får jag panik eftersom jag vet att "ha roligt" alltid innebär umgänge med andra kvinnor. Så därför blir väl effekten att jag förstör?
Du hatar verkligen att jag mår bra!
Ok. Ja. Jag hatar att det enda som får dig att må bra är en annan kvinna framförallt. Att du inte mår bra för egen maskin och i dig själv. Och ja. För att det inte är jag.
Därför mitt reserverade sätt när du mått bra för rädslan att höra att nu har du träffat "henne". Jag är svartsjuk helt enkelt?

Så har jag ju fått ett ultimatum:
Om jag kontaktar eller söker upp honom på något sätt via något media så hamnar jag under kategorin människor som existerar för att göra livet surt för honom.

Så om jag nu går på det planerade evenemanget som jag ser fram emot för att det är andra människor där som jag vill träffa. Då kommer han förmodligen se det som att jag söker upp honom och få en anledning att förskjuta mig helt?
Om jag inte går kommer jag ge efter för hans absurda villkor? Men chansen finns att han tar kontakt?
Om jag går och han tolkar det som att jag söker upp honom så blir jag avknoppad. Helt.

Usch. Jag ser ju att jag kan inte ha med den här människan att göra.

Men det är framförallt mitt beteende jag är trött på. Jag är ledsen att mitt sätt att agera har lett fram till att få honom att hata mig. Jag har låtit mig nyttjas det kan jag inte bortse ifrån. Jag har tillåtit det.

det är det jag är så trött på. Att jag ser på mig själv som så värdelös på det området...

I'm lost....

Jag har tagit kontakt med en teraput.

Kan jag bli hjälpt?