Att jag oftast bara befann mig i hallen i förbigående borde ju varit insiktsgivande. Men nästan aldrig låst och många trevliga köksbordsdiskussioner skapade en sorts skygglappar.

Magkänslan. Jag valde att ignorera.

Tänk OM. Liksom.

Det är i alla fall som det behöver vara nu och det var det jag fruktade mest och det har blivit verklighet...

Texten på skylten bar ett tydligt och klart budskap:
"Denna dörren är låst och kommer så alltid att vara"
Hon kände på dörrhandtaget. Det gav efter och dörren öppnades. Så var det i 9 fall av 10. Hon blev välkomnad oftast. Ibland stod faktiskt dörren redan på glänt. Inte ofta men det hände.
En dag kände hon på handtaget som vanligt. Det gav inte efter. Dörren gick inte att öppna.
Dagen hade kommit då regler följdes.
Hon är förvirrad.

Tack!
(Du tog steget som jag borde gjort.)
Förlåt...
(För att jag pressat gränsen konstant)
Lycka till!
(Inte från botten av mitt hjärta det är för skadat av livet för det, men jag tänker inte bli någon som önskar dig olycka bara för att du inte vill ha mig. Aldrig!)
Jag älskar dig.
(Men det är ingen energigivande kärlek för någon, men den finns.)
Du är knäpp.
(Det är massor som jag ju faktiskt tycker du gör tokigt, tycker tokigt...)
Jag är knäppare.
(För min envishet att tolka världen istället för att SE och höra.)

En människa är eller åtminstone var arg på mig. Imorgon och på torsdag är det evenemang jag vill gå på som jag har sett fram emot mycket. Han kan vara där. Garanterat på torsdag. Om jag ska agera hur varje fiber i min kropp säger att jag ska göra så är det att inte gå. Om jag ska agera för att ändra mitt beteende så ska jag gå. Det är min konflikträdsla som skriker åt mig att inte gå. Men jag måste gå tror jag. Jag måste gå och acceptera att möjligheten finns att han ignorerar mig totalt. Jag måste gå?

Inte för att det spelar någon roll egentligen.

Jag sorterar.

Försöker se.

Leker liv

LEVER inte...

Leker liv.

Tar mig framåt.

Allt för långsamt.

Men det går.

*******

Nu måste jag försöka reda ut den helt absurda situationen jag har hamnat i.
En människa som jag säger mig ha starka känslor för, som jag verkligen har tömt mig själv helt på energi för, varnar mig alltså för att jag är farligt nära att hamna i samma kategori av människor som han HATAR för att de är ondsinta och finns i princip till för att göra livet outhärdligt för honom.
Jag gör allt för att förstöra för honom när han har roligt!( ok. Han hade en dejt i sommras när jag hörde av mig med 5 medelanden under säg ett dygn med flera timmars mellanrum när jag trodde han var online på chatten. Han vart irriterad och arg. Jag erkände att jag hörde av mig för mitt förbannade kontrollbehovs skull. Jag ville veta vad han gjorde, avsikten var inte att förstöra, men jag inser i efterhand att det blir ju konsekvensen trots att jag i stunden handlade utan ont uppsåt.)
Gång två var i helgen när jag fick panik när jag såg honom hångla med en annan mitt framför ögonen och gick och satte mig vid samma bord som de och blängde på honom. Han hejjade glatt och jag svarade åt helvete. Han sa inget men blev sur. De hade ihop det mer under kvällen men hon försvann utan att meddela honom. I efterhand vet jag att hon blev sjuk och det vet han med. De har kontakt nu.
Men innan han fick kontakt fick han iväg det där arga osande meddelandet till mig där han även fick det till att jag arrangerat att vi hamnade på samma buss hem (sista ute på landet!) Att det var elakt och fegt av mig.


Nej, jag VILL inte förstöra för honom när han har roligt, däremot får jag panik eftersom jag vet att "ha roligt" alltid innebär umgänge med andra kvinnor. Så därför blir väl effekten att jag förstör?
Du hatar verkligen att jag mår bra!
Ok. Ja. Jag hatar att det enda som får dig att må bra är en annan kvinna framförallt. Att du inte mår bra för egen maskin och i dig själv. Och ja. För att det inte är jag.
Därför mitt reserverade sätt när du mått bra för rädslan att höra att nu har du träffat "henne". Jag är svartsjuk helt enkelt?

Så har jag ju fått ett ultimatum:
Om jag kontaktar eller söker upp honom på något sätt via något media så hamnar jag under kategorin människor som existerar för att göra livet surt för honom.

Så om jag nu går på det planerade evenemanget som jag ser fram emot för att det är andra människor där som jag vill träffa. Då kommer han förmodligen se det som att jag söker upp honom och få en anledning att förskjuta mig helt?
Om jag inte går kommer jag ge efter för hans absurda villkor? Men chansen finns att han tar kontakt?
Om jag går och han tolkar det som att jag söker upp honom så blir jag avknoppad. Helt.

Usch. Jag ser ju att jag kan inte ha med den här människan att göra.

Men det är framförallt mitt beteende jag är trött på. Jag är ledsen att mitt sätt att agera har lett fram till att få honom att hata mig. Jag har låtit mig nyttjas det kan jag inte bortse ifrån. Jag har tillåtit det.

det är det jag är så trött på. Att jag ser på mig själv som så värdelös på det området...

I'm lost....

Jag har tagit kontakt med en teraput.

Kan jag bli hjälpt?

Jag tänker. Alltså finns jag.

Jag skriver. Därför existerar jag.

Jag tiger. Då blir allt på låtsas...

Åh vad skönt att se att EXAKT samma procedur upprepar sig. Så mycket lättare allting blir då. Så mycket klarare det går att se på saker och ting då. 

Jag behövde få reagera och agera som jag gjorde.

Därför är det rätt.

Ester Nilsson köpte sig en blå twingo; Jag försökte leka agent. 

Jag har med mig massor av guldkorn från det här och ett TON med skräp.

Men det är ju så livet ser ut i den verkliga verkligheten.

Nu tar vi tag i livet och lever det som jag behagar det!

Japp!

Jag tillskrev dig att vara passiv beslutsfattare fast jag själv är det. Jag vill vara den personen jag tillskriver mig själv; Den fria självständiga och accepterande. Men jag är det inte.
Och allt har varit väldigt enväga. Inte helt. Något frö har jag tolkat som hopp så den tärande parasiten tog över.

För det ber jag om ursäkt och hoppas jag inte orsakat för stor skada.

Jag är mer kantstött än jag anat. Jag behöver hjälp att slipa till kanterna, fylla håligheterna.
Hur? Hjälp!

:-(