Det är ensamt.
Det är kallt.
Hjärnspöken!
Jag välkomnar er...
Ni håller mig levande.
Och varm.

Det är såhär det kommer vara nu.

Tystnad.

Det är såhär det måste vara nu.

Tyst.

Så att jag kan höra.

Det som verkligen är.

Tystnad.

Så lockande det var.
Så lätt det var att stå där naken.
Blottad.
Din kropp är som ett böljande landskap.
Sa du.
Du smekte mig.
Det var varmt och berusande.
Du är gudomlig!
Ja. Smek mig.
Håll om mig.
Nu ligger vi här en stund.
Jag finns här nära.
Dig.
Jaha. Du måste gå?
Du måste hem.
Till det normala.
Till det som tål att visas.
Från gudinna till en hög av oformligt härsket fett.
På en sekund.

"Jag är lycklig nu! :-D"
Ångestklumpen låter inte vänta på sig.
Tomteblosset.
Jag fick ett tomtebloss i födelsedagspresent för två år sedan.
"Tänd det när du behöver ett ljus i mörkret..."
Det var dags nu.
Jag tände det.
Det flammade till.
Och slocknade.
På mindre än en sekund...
Man MÅSTE se humorn i det hela...
Man måste.

#befriande

:-)

Det är DET DÄR
som förgiftar
DET DÄR

Klart som korvspad
Inte borde det vara
Är inte
Nej.
Dum.
Inte får
Inte
Får
Nej.

#RIDÅ

Jag skriver väl mig igenom kvällen då.
I afton är en annan inbjuden till evenemang.
Därför avstår jag från att komma.
Nummer 1.
Jag har aldrig hånglat på lokal.
Jo. Förlåt. En gång med galningen från Kullavik när vi under en chatträff hånglade typ hela tiden och jag sa inte ett ord till nån i övriga gruppen på hela helgen. Det är det konstigaste jag någonsin upplevt. Det mest fantastiska för det gick liksom till enligt regelboken. Spänningar. Nuddande händer. Och så blev vi ensamma i ett rum. Första kyssen. Vi sa knappt ett ord till varandra efter det. Så underbart underligt. Det var vinter och jag hade lila vantar. Det var jag (^^SMULAN^^ )Deadman och Zvenne/FaKE som åkte till göteborg. Mamma trodde jag skulle bli mördad av en galen yxmördare eftersom jag aldrig träffat dem förut.... men det blev jag inte. Jag var kär. I Lunatic. Han kom hit till nyår. Vi åkte till FaKe i Sigtuna. Jag körde. De drack öl. Han chattade med en 16 åring på min dator. Ändrade windowsloggan till sin egen profilbild. Han var datanörd. På nyårsdagen var det chatträff med småbarnen. De hamnade mitt emot varann. De höll varann i handen under bordet. Hon tydde sig till mig och pratade ändå med mig hela tiden. Jag var 28. Han var 28. Jag mådde illa när jag märkte vad som höll på att hända. Jag drog hem. Han kom nån timme senare och hämtade sina grejjer. Du kom ju och hälsade på mig? Sa jag. Ja men vi är ju bara vänner.Sa han. Jävla idiot. Sa jag. Jävla pedofil! Sa jag...
Jag går nu. Sa han. Vi ska aldrig mer ha kontakt. Sa han.
Förkrossad. Ont. Tom. Skam. Allt var bara på låtsas. Konstigt. Illamående...
Hon var liten och nätt.
Jag var stor och tjock.
Ville kräkas...

Jag gick iväg på evenemangen. Första tillfället var han inte där och jag kunde umgås med mina relativt nya vänner ifred. Jag betraktar det som ifred. Jag har ju nämligen skapat mig en vänkrets genom honom eftersom jag ju träffat flertalet via sammanhang som han har varit involverad i på ett eller annat sätt. Det är därför allt får en extra jobbighetsdimension.
Så onsdagskvällen blev fantastisk! Jag vågade beskriva mig själv som att jo jag skriver ju faktiskt lite själv emellanåt. Jag var min egen.
Torsdag var ju jobbigare eftersom då visste jag garanterat att han var där. Jag var sent ute och blev väldigt sen eftersom jag lyckades gå vilse.
Stressad som jag var så blev det snarare jag som ignorerade honom när han hälsade, för han hälsade först. Inget välkomnande egentligen utan väldigt artigt.

Jag fick ur mig i pausen:
"Du... jag vill tacka dig för att du har satt upp en gräns"
"Jaha... du ser det så."

End of conversation...

Men nog är det kyligt och han är otroligt irriterad på mig. Hugger mer än vanligt när jag säger fel.
Vi är och har aldrig varit konversasörer om personliga ting, det sker i chatten när det väl inträffar...

Det som varit kommer inte vara mer. Det har jag bestämt själv.
Omedvetet medvetet har jag uppfört mig som om vi har haft ett förhållande. Huruvida det beror på att han har bjudit in till det i sitt sätt att vara eller om det bara är min egen oegenhet att tolka omgivningen istället för att se den.
Hur det än är så är inte beteendet sunt, ett beteende som jag känner igen från de relationer jag haft som verkligen varit på riktigt.

Smått galet kanske?

Jag hade/har ändå en bild av hur jag ville/vill att verkligheten skulle/ska vara.

Nu är målet att kunna säga den meningen:
Jag hade ändå en bild av hur jag ville att verkligheten skulle vara.

Tankedissekering följer....