Jag ser dig stå där

Jag ser din ryggtavla och ditt tyngda nedböjda huvud...

Jag känner din sorg och märker din isande kyla...

Sträcker fram min hand.

Vill röra

Vill tina upp det frusna med värme.

Men för det krävs det där steget framåt.

Ett steg som leder ner i ett bottenlöst hål av ekande mörker...

Så jag når inte.

Jag står kvar...

Och du vet ju ändå inte.

För du är ju vänd åt ett annat håll.

Alltid.

Jag har ont i magen när jag publicerar det här. Men det är detta som ÄR roten till mitt onda.

Hur ska jag lära mig leva i det här vidriga skalet?

:-(

Förlåt för min envishet...
Tack för min ihärdighet!
Förlåt för min nyfikenhet...
Tack för min uppmärksamhet! 
Förlåt för att jag bara är ...
Tack för att jag faktiskt finns!
Förlåt mig min otacksamhet...
Tack för min utvecklingsbarhet!
Förlåt att jag bara fastnar...
Tack för att jag VERKLIGEN försöker...

Jag
En motpol... 

2014-07-24

"Jag famnar en skepnad och älskar en dröm..."

Och inte tror jag på köttets lust men att

själens obotliga ensamhet är det enda som är sant...

Det gör jag...

Det är så jobbigt att bli berörd. Att bli nuddad vid.

Jag känner det positiva det gör...

Men när det uttalas av annan min innersta önskan det som jag tänker...

Här skulle det bort...

Tänk om det bara var att sära bort det...

Klämmandet och kännandet...

Jag har ångestlump i magen hela besöket och det är obehagligt obehagloigt obehagligt...

Rör mig inte!

Det gör ONT....

:-(

Detta kroppsförakt? Detta äckel? Kommer jag nånsin bli fri?

Men FAN ta dig om du så yppar en stavelse att du håller med...

Då må DU brinna i helvetet...

Detta är MITT förakt.

Det gäller bara mig...

INGEN annan.

Kanske det inte är så konstigt att jag fick emotionell kortslutning igår där i Kungsan...

Jag hamnar mitt emellan person A och B. Person A har jag haft en mikroflört med som är iskall. Person B vågade jag blotta mig för rent fysiskt efter en överförfriskad afton och som även den nu är kallare än ett djupfryst nordpolen. Person C och D äntrar scenen. De är upphov till en närapå total utplåning av person E som relationen till är varm och innerlig till på det vänskapliga planet, och aldrig skola det tillståndet förändras fast hoppet är en tärnade parasit men förnuftet närvarande...

Och artiga fraser utbyttes. På alla fronter. Men den underligaste...:

"Hej, det var länge sen!"

(Jotack... det var ett par nattsvarta månader sen som jag fördrivit tiden med att baxa upp och stötta och desperat försökt hitta ljusglimtar åt nån som är fast i den mörkaste av grottor...Hur har du det själv?")

"Jamen hej! Visst var det! "

Eller nåt...

Som sagt...

Jag.

Fattar.

Verkligen.

Ingenting om nånting...

Hej eremitism!

Hej öde ö...

Jag kommer....

Jag tänker på mänskliga möten. Flyktiga stunder av kontaktsökande... Relationsskapande alienationer?

Jag är där och jag registrerar och känner av i varje fiber i min kropp. Radarn är på. Det registreras och lagras. Kryper sig på från alla håll så pulsen rusar. Av vad?
Förvirring! Detta ständiga oförstående och denna djupa förbrylling...
Varför!?
Hur vet man vad som är äkta? Hur vet man vad som är artighet?
Jag. Ett UFO....
En Alien i nån sorts människoform.
Jag.
Fattar.
Verkligen.
Ingenting av någonting...
Helt förlorad i universum...
Helt.

Som en livboj med styrka och lyftkraft har jag fått sjunkande vrakdelar till stranden.
Ni är i säkerhet nu...
Livbojen guppar kvar där ute med bibehållen flytkraft som gör sänkning omöjlig. ..
Men riktningen?
Och stranden. Varför nås aldrig den?