Åh det var nåt som släppte idag. En sån där insikt eller vad man nu ska kalla det.
Jag älskar mitt barn över allt annat på jorden.
Jag älskar att vara ensamstående mamma.
Men jag är så avgrundsdjupt trött på ensamheten.
I sig.
Ett bottenlöst hål.
Min absoluta kräsenhet.
Så.
Jävla.
Trött....

Jag börjar bli riktigt rädd för min totala avsaknad av verklighetsuppfattning inom ett specifikt område vi kan kalla relationer. Eller åtminstone min totala motsatta uppfattning till vad verkar vara iprincip hela resten av världens så det är väl liksom lite samma...

Jag begriper verkligen I N G E N T I N G...
Jag vill bli lobotomerad. Eller hur fan man nu gör.
Jag vill bli iskall för tid och evighet.
Jag vill stänga av helt.
Jag vill verkligen aldrig komma i närheten av att ens tänka tanken om en relation igen.
Jag vill aldrig någonsin ens drömma om det igen.
Jag vill bara fokusera på det verkligt viktiga och värdefulla här i livet.

Tvåsamhet är unket så det skriker om det.

ALDRIG

Jag drömmer inte om ett liv i ensamhet eller celibat, men det verkar ju vara den vägen man dessvärre får gå. För jag totalvägrar nåt annat. Totalvägrar...

Punkt.

#minegenväg

Jag VET vad jag vill.
Jag VET vad jag känner.

Jag har hittat Er.
Men jag har inte hittat Jag ännu.

Vi är en illusion.
Jag och Ni är verkligheten.

Samexistens? Orealistiskt...
Jag ska fokusera på Jag.

Helhjärtat blir tillvaron tolerabel och Jag och Er finner lycka i spridda sekunder av samexistens...

So be it.

Kärlek och TID!
<3

Jag gör mig fel hela tiden.
Testar vart den där gränsen går; Helt för mycket hela tiden.

Men jag menar det jag sagt. Lovar...

Jag behöver få det ingående förklarat. Och jag behöver den oförskönande obarmhärtiga förklaringen. Jag vet att jag borde höra den. Men jag tror inte att jag någonsin kommer orka höra den...
Och helt ärligt så kommer ingen förklaring vara tillräcklig för...jag kommer aldrig förstå den så säkra övertygelsen. Aldrig...

Så jag slår dövörat till och njuter mer än du någonsin kan ana av de tillfällen som ges...

Kroppen har fått sitt.
Det själsliga är svältfött och du injicerar det med mer näring än det någonsin tagit del av.

En sorts vishet. Envis...
Snart kommer jag nog till sans igen när nästa älva glittrande passerar förbi och ditt fladderhjärta motståndslöst resignerar och följer blint efter...

Envist försöker jag hitta något fungerande som ingen tror på utom jag.
Men jag tror ju verkligen på det jag försöker uppnå.
Det gör jag...
Då måste man leva därefter.
Det måste man.
Verkligen.

Jag finns.
Du vet...
"Vi ska fortsätta finnas"
Du och jag.

Gott nog?

Hålla andan.
Andas ut.
Andas in.
Fel ordning
Rätt oordning

Livet gör ont...

Subjekt predikat objekt...en?

<3

Tar det en annan dag.
Idag har ju ändå varit en bra dag.
Nog så.
...
I dess renaste form; villkorslöst! Lyssna till Dig själv.
Så vet du svaret ...

Jag förstår att jag är obegriplig. Verkligen.
Jag förstår att Du suckar högt åt mig.
Verkligen.
I make no sense. Whatsoever..

Jag vill ju inte vara med mig själv så jag förstår ju att inte Du vill...
Verkligen.

Jag vill ju vara stöd för Dig. Jag vet bara inte hur?
Verkligen.

Jag vill bara veta om Du tycker om mig?
Om verkligheten var annorlunda? Skulle saker utveckla sig då?
Jag vill spekulera. Jag vill ha ett ja-svar såklart.
Verkligen...

Och jag blev så infernaliskt glad för en inbjudan så egentligen är det väl inte konstigt att man blir gränslöst besviken när det ställs in...
Verkligen.

Och egentligen: när man blottat sig så totalt och faktiskt förklarat den stora betydelsen är det väl inte konstigt att man blir bottenlöst besviken över den totala luftbehandlingen?
Verkligen.

Kapa alla band. Bli fullkomligt fullkomlig. Fri...
Verkligen.

Nån gång ska jag lära mig uppskatta folk som faktiskt vill ha med mig att göra. Just nu funkar inte det. Då jag anser mig ha mer gemensamt med de som inte vill...
Verkligen...