Dina ord är hårda. De träffade rätt. Jag bär skuld. Men inte all. Framförallt inte så total. Du har gjort mig till syndabocken. Jag ser det så klart och tydligt.
Därför vet jag att det är oåterkalleligt.

Du kommer aldrig lyssna till mina förklaringar för du kommer se det som ett rationaliserande.
Min skuld: Jag säger mig älska villkorslöst fast jag inte har förmågan till det.

Detta är min skuld och min stora, stora sorg.

Punkt.

Alla människor, alla situationer gör mig konstant besviken vid någon tidpunkt.
Men jag ser det ALDRIG som om det är människornas eller upplevelserna i sig som orsakar besvikelsen.
Det ligger helt hos mig.
Du kommer alltid göra mig besviken och inget kommer någonsin göra mig nöjd.
Helt!
Men fram till tidpunkten infaller så är jag den lyckligaste människan och upplever så otroligt mycket värdefulla meningsfulla saker!
Det är för att jag så desperat vill få leva kvar i känslan och upplevelsen och vill uppleva mer och förstärkt.
Kombinerat med katastroftänket och tron att allt tar slut i nästa upplevda sekund blir det som att alltid befinna sig i himlen och helvetet .

Det här skriver jag för att förklara att det just DU gör är ändå ALLTID tillräckligt för mig.
Mina besvikelser och alldeles för höga förväntningar hanterar jag själv.

?????????

Ligger i soffan med in och utvända byxor och förnekar mig själv...
Läser en text som hastigt kastar mig tillbaka till födelseögonblicket av mitt barn som en del av mig ständigt förnekat. Inser jag.
Är hungrig och tänker på vitkålsgratäng.
En tankes absoluta sanningsgrad raseras så fort den når omvärldens dömande granskning.
Jag tänker.

Jag vrider och vänder och tänker och känner...
Att vara den endaste enda i hela världen som ser det som åtminstone värt ett ärligt försök.
Det smärtar.
Och förlamar totalt.

Så länge läget är så kommer hoppet stanna som den tärande parasit den är.

Fast envist kommer jag nagla mig fast i min egenkonstruerade verklighet med uppmaningen "vill man så går det" som ett glödande rättesnöre...

Tills dess.
Himmel och helvete i en oskön vacker symbios.

Inte
inte
Inte
inte
inte
inte
inte
inte
inte
7nte
inte
inte
Inte
inte
ont...

Jag försöker reda ut mig själv.
Men det är virrigt och går trögt.
Jag är dock en bit påväg.

Väntan är mitt ledord
Väntan är mitt kall...
Jag väntar.
Allyid och hela tiden. På något...

Vi hade kul. Vi lekte med våra småsystrar på den stora dammiga grusplanen. Sparkade fotboll.
Vi kan ju ses nån mer gång sa du.
O ja tänkte ja. Ja det gör vi!
Undrar när tänkte jag genast? Borde vi inte bestämma när nu genast?
Men du frågade aldrig igen.
och jag väntar fortfarande.
Trots att våra småsystrar är medelålders numer.
Så tänker jag:
När ska vi göra om det?
Sån är jag...
Jag väntar till tidens ände...

Vi talade ut.
Eller han dikterade och jag accepterade.
För visst. Jag kan inte förneka att mitt beteende är osunt. Hur skulle jag kunna det? Det vet jag. Det gör mig illamående.
Så hur gör jag nu då?
Hur förhåller jag mig?

Men då vet jag. Det var en ren och skär dumpning vid tunnelbanan. Inget oj då jag missade visst...
Då vet jag det i alla fall...
Jag hatar Kristineberg.
Det är såhär jag ska vara alltså?
Hatar dem.
Har ångest.
Är det så jag vill ha det?
Nä. Jag krånglar inte.
Allt är ju ändå mitt fel.
Alltid...