Dom kommer från ingenstans med sitt mörker
Dom tynger ner förblindar och förmörkar
Sinnet grummlas
Andning omöjlig
Hårt som en sten
Tät som ett En silikonförsegling
Tar de tanken i besittning
Tar de orden Ifrån mig
Ersätter med klet...
Ont
Det gör så rysligt ont.
I hjärtat...

Jag är redo för svaret till den oformulerbara frågan...

Livet.
Starkt beroendeframkallande.
Svårdoserat.
Lätt att fastna i ett livslångt missbruk...

Som förlamad med tom blick och kvävande knytnävesstor ångestklump i halsen. Jag ser bara det stora och orkar inte bry mig om det lilla. Det saknar betydelse...
Jag är trött.
Jag är less...
Ingen energi...
Vågar jag hoppas på en förändring?
Eller är det såhär det ska vara?
När förmågan tryter och orken är icke-existerande ...

Bajs...

Det är som svårt att andas.
Det är som svårt att le.
Står där.
Är där.
Ensamt.
Det pågår runtomkring.
Det händer.
Nu.
Jag är med inom utanför.
Vara med...
Ingenstans.

Förlamad

Tom....

Jag vaknade storgråtande och alldeles kallsvettig.
Jag drömmer inte ofta och det är väl tur det...
Det är alltid den där känslan som är kvardröjande som är så fruktansvärt obehaglig. Speciellt den där första stunden innan man riktigt fattar om det är dröm eller verklighet? Lugnet infinner sig när man ser att det var en dröm. Men sen minns man drömmen och obehaget och sorgen väcks upp för det känns som om det betyder något viktigt och sällan är det positivt.
Min dröm.
Jag är i ett hus. Vi är ett sällskap på tre personer som är redo med packning att ge oss iväg därifrån. Det är jag och Du. Den tredje ser jag inte vem det är...
Jag måste gå ut och hämta min cykel för vi ska kunna ta packningen. Jag hittar den inte och rusar runt och letar jag rusar uppjagad förbi och meddelar de andra två men vänder mig mot dig och får ingen respons...
Jag letar och letar och är helt förtvivlad över att cykeln är stulen? Eller vet jag bara inte var den är?
Jag tänker gå in och säga att vi går ge oss iväg ändå.
Men de är borta.
Det är en känsla av att det var aldrig meningen att vi skulle ge oss av tillsammans.
Ensam. Totalt övergiven...
Vaknar.
Storgråter...

En annan dag helt enkelt.
En annan.

Ett citat som jag läste nån stans nån dag...

Och det stämmer för tillfället.

Och det är väl bra ändå antar jag... Tillfälle att hitta rätt fokus igen. Det som är viktigast.

Jag måste leva som jag lär.

Jag måste leva efter min egen önskan.

Jag måste brinna annars kommer jag försvinna.

Som aska...

Nytt bränsle... nytt syre.

Vad som krävs.

Jag vet vem som är viktigast.

Jag vet vad som är värdefullast.

Det skapar oro. Det skapar tristess...

Måste springa. Måste bort...

Men fastnar. På samma ställe...

De där hjulspåren.

Så svåra att ta sig ur...

Jag saknar inte betydelse.

Men jag är inte speciellt viktig...

Bra att komma ihåg; Minnas nivån att utgå ifrån...

Fokus.

Hitta fokus...