Från dåtiden... :

*************************************************

Han sjöng så fint min fina vän.

(Ja, mycket... för alla.)

Hans blick dröjde sig i min när han sjöng kärlekssången i dur...

(Eh..med de strålkastarna såg de som stod på scen inte en jävel i lokalen! Önsketänkande...)

Vi blev kvar bara vi två.

(För att ingen annan behagade stanna kvar och han var i desperat behov av sällskap efter spelning...)

Och jag blev full på biljardhallen.

(Kanske lite tidigare tom...)

Fick smeka hans varma arm, hålla hans hand i min...

(Han var FULL. Man har liksom inte koll på saker och ting då...)

Och han bjöd på öl...

(När han var FULL ja. Se raden ovanför...)

Han var väldans berusad...

(Sedär; Äntligen en riktig iaktagelse... )

Jag ville inte tillbringa natten på kollektivtrafiken så jag bad snällt om att få vänta hos honom och han blev glad...

(Jo. Och DET var ju verkligen enda anledningen...)

Och han höll mig i handen när vi gick...

(Men hur många gånger ska jag behöva säga det? Mänskan var aspackad...)

Och vi satt i soffan och han ville ha mig nära.

(Ok, han bad ju fatiskt att jag skulle flytta närmare...måste erkännas. Men man nöjjer sig väl med vad fan som helst när man är just FULL...)

Vi drack vin.

(Mm...jävligt smart.)

Och han var berusad som fan...

(Men WOW! Du hajjar ju...)

Men ändå...

(Ja?)

"Får jag sova i ditt knä en stund?"

(Jo, han bad ju om den där närheten för som sagt man accepterar ju vad fan som helst vid hög grad av toxinicitet...)

och jag fick klappa den finaste. Fick smeka hår ur hans ansikte. Fick smeka hans panna och kind fick stryka honom över håret. Fick vara nära...

(Du utnyttjade stackarn...)

Fick vara tröst.

(För att fylla ditt eget sjuka behov jävla pervo... )

Tack. Det kändes bra och lugnt och tryggt att sova i ditt knä...

(Jo. Visserligen sa han så. Men han han väl vakna till sans lite... )

Och vi pratade och drack vin..

(Ja, vi pratade faktiskt en himla massa... )

-Men det förstår du väl att jag tycker om dig. Vad tror du alla timmar alla nätter betyder?

-Men det är ju för att du är snäll ju...

-Jo, men så jävla snäll är jag inte...

(Och han var fortfarande fullare än fullast...)

Men jag förstår ändå inte?

(Vaddå?)

Allt det positiva, alla superlativ, allt uppradande av saker som är bra med mig och varför han tycker om mig.

(...)

"åhh..du är så bra...nu måste jag kyssa din hand."

Vad kan jag göra för dig?

(Ja det borde du kanske svarat på så hade du kanske fått lite mer klarhet...)

Inte kunde jag svara på det heller...

(Dumt...)

För det är ju så fortfarande att jag inte vågar dryfta det som jag egentligen vill.

(Jävla fegis...)

Fast det är ju så tydligt även för mig; Det är inte passionen jag är ute efter med honom...

(Ehh...och vem lurar du nudå?)

Det är precis så vi hade det.

(Mm...jo det stämmer ju faktiskt. Lite...)

Sådär vill jag ha det.

(Mm...)

Jag vill sitta där nära.

(Nära är jävligt bra. Faktiskt.)

Jag vill hålla i handen. Vill berikas med klokskap och finaste orden.

(Ja. Helt jävla underbart berikande och inspirerande, TROTS den höga berusningsgraden. Det stannar kvar hos mig åtminstone... )

Vill ta på hans varma armar känna hans fina händer. Smeka honom på kinden och stryka honom över håret...

(Kan jag inte för en sekund förneka att det är så...)

Se honom och bli sedd och tagen på allvar.

(Mm...)

Vill bekänna mina synder och ta emot välsignelser av förtroendet. Det vill jag.

(Det hände ju faktiskt...)

Kyssas vill jag göra. Lite, litegrann iaf. Bara det. Inga hungrande. Mer bekräftande...

(Det vore faktiskt helt underbart fint med lite försök till gensvar...)

Men mest. Få ligga där i hans famn, hans trygga famn. Luta örat mot bröstet och ta del av ljudet inifrån den finaste människa som finns...

(Amen...)

"Men bara när du inte hör vågar jag säga så..."

Men det är ruset som talar. Jag vet det...men är ruset sanningen? Är det nyktra återhållsamma det som är verkligt?

(Inte fan vet jag...)

Det driver mig till vansinne att inte veta.

Det driver mig till vansinne att inte våga ta reda på mer djupgående...

Det gör det.

(Mm. Jävla fegis...)

Men finaste kvällen med finaste människan...

Så nära perfektion det går att uppbringa i min operfekta tillvaro...

(Inbillad perfektion har inget med verkligheten att göra... )

Ska vi säga så?

(Det är lika bra att sluta drömma; Det går åt helvete i alla fall...)

Den hittar liksom utrymme att föda sig själv på alla möjliga och omöjliga sätt. Men jag kan kväva den innan den växer i styrka och tar över.
Åtminstone...
Helt vill säga. Helt...

Det är ändå bra att ha Ester Nilsson att falla tillbaka på. Hon kan ju förklara för mig på vilket sätt jag är fel...
Och om man ska ägna sig åt språkligt hårklyveri så visst inser jag att det är mitt handlande som är fel... Inte tankar och känslor... Men hur jag väljer att handla utifrån dem. Det är fel för att det inte får mig att känna mig rätt, utan fel.
Sen besvikelsen över att tro att jag tänker och handlar annorlunda ändå ändå visar sig vara same same but different...
Och så ignorerandet förstås. Det totalkrossande ignorerandet man vet man kommer utsättas för men man gör det för parasiten kallad hopp är svårutrotad...
Aldrig lära sig är tröttsamt.

Det känns som jag leker.

Jo, leker gör jag...men jag spelar inte spel. Det känns som skillnad...

För mig.

Jag gör som barnet; Genom leken lär jag mig livet. Som det är menat...

Får jag måla upp en bild hur jag vill leka?

Eller...det är ju DET beteende jag vill bort ifrån. Bort...

Vi får se vad som händer...

Det får betyda det som sägs helt enkelt.

Man vet aldrig vad som händer...

Man måste det man önskar man måste våga fråga.

En fråga är en fråga behöver inte besvaras det måste man vara beredd på att det svider....

Berdedd på att det svider.

Att det skapar den där llamående ångestklumpen...

Hej, här står jag och är förvirrad i min relativt stora upplevelse som är ringa...

Ett antagande. Ett troligt antagande...

*censur*

Jag har släppt tankebilden av dig nu och kvar är det riktiga.

Jag är fri.

På riktigt...

Och det jag uppskattar mest det finns liksom kvar.

Den gamla parasiten har lämnat mig och jag är mottaglig för en ny.

Tyvärr...

Men jag är som vaccinerad. Den får inte fotfäste med full kraft längre...

Och det känns så inihelvete jävla BRA!

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna uppbringa någon som helst förmåga att ha nån form av framtidstro.

Jag saknar helt enkelt förmågan etersom jag varit försatt i vänteläge under större delen; om inte hela mitt liv.

Tänkom och hur och varför är en allt för stor sanning för mig och händelser genom årens lopp får mig ju inte direkt vare sig känslomässigt eller faktamässigt motivation till att framtidstro är någonting som för mig är möjligt.

Det är inget som helst depressivt i konstaterandet, det har ingenting med avsaknad av livslust att göra. Bara en benfast och stenhård övertygelse om att eftersom jag inte vet hur många åren kommer att bli så ser jag inte nyttan med att planera för att de blir många.

Men jag fångar ju inte direkt dagen heller...

Det är DET som är kruxet när man är försatt i vänteläge.

Eftersom jag på individnivå inte ser nyttan med långsiktigt planerande behöver jag saker att brinna för...för att få nån sorts styrfart framåt...

Jo. Eller...ja. Eller jo...

************

Det kommer från tidiga år. Definitivt från 10 års dagen som jag så intensivt trodde var den sista; 11 skulle jag aldrig få uppleva för vi skulle alla dö i atomkrig. Men övertygelse var äkta och mycket stark... 

Nånstans har det där "hotet" legat kvar hela tiden fast förtäckt i andra former. 

Jisstanes...

Nu måste jag nog byta bloggadress igen... Fått obehagliga medelanden.. Vissa människor blir man visst aldrig av med hur jävla mycket man än skakar...